Inledning
Vi, lemmar i Kristi församling från mer än 150 nationer,
deltagare i den internationella kongressen för världsevangelisation i Lausanne,
prisar Gud för hans stora frälsning och
fröjdas över den gemenskap som vi har med honom och med varandra.
Vi är djupt gripna över vad Gud gör i vår tid, känner ånger över våra misslyckanden och
utmanas av det ofullbordade evangelisationsuppdraget.
Vi tror att evangelium är Guds goda nyheter för hela världen och är beslutna att genom
hans nåd lyda Kristi missionsbefallning att proklamera evangelium för hela mänskligheten
och göra alla folk till lärjungar. Vi vill därför bekräfta vår tro och vårt beslut och offentliggöra
vår deklaration. 1. Guds syfte Vi bekräftar vår tro på den ende evige Guden,
världens skapare och Herre: Fadern, Sonen och den helige Ande,
som styr allting i enlighet med sin viljas syfte. Han har kallat ett folk åt sig själv ut ur världen
och sänder sitt folk tillbaka in i världen för att vara hans tjänare och vittnen,
för att utbreda hans rike, uppbygga Kristi kropp och förhärliga hans namn.
Vi bekänner ödmjukt att vi ofta har svikit vår kallelse och misslyckats i vårt uppdrag
genom att antingen anpassa oss efter eller dra oss undan världen.
Dock gläds vi över att fastän evangeliet bäres ut i lerkärl, är det fortfarande en dyrbar skatt.
Vi vill på nytt hänge oss åt uppdraget att i den helige Andes kraft göra denna skatt känd.
Jes 40:28; Matt 28:19; Ef 1:11; Apg 15:14; Joh 17:6, Joh 17:18;
Ef 4:12; 1 Kor 5:10; Rom 12:2; 2 Kor 4:7 .
2. Bibelns auktoritet och kraft
Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration,
sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som
det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.
Vi bekänner också att Guds ord har kraft att fullborda hans frälsningsplan.
Bibelns budskap riktar sig till hela mänskligheten, ty Guds uppenbarelse i Kristus
och Skriften är oföränderlig. Genom Bibeln talar den helige Ande också idag.
Gud upplyser sitt folks sinnen för varje kultur för att det på ett levande sätt med egna
ögon ska uppfatta sanningen. Så uppenbaras för hela församlingen mer och mer av Guds
mångfaldiga visdom.
2 Tim 3:16; 2 Petr 1:21; Joh 10:35; Jes 55:11; 1 Kor 1:21;
Rom 1:16; Matt 5:17–18; Jud 3; Ef 1:17–18; Ef 3:10, Ef 3:18.
3. Kristi unika ställning och universalitet.
Vi hävdar att det finns endast en Frälsare och endast ett evangelium, fastän det finns en storvariation av evangelisatoriska uttryckssätt. Vi är medvetna om att alla människor har någon kunskap om Gud genom hans allmänna uppenbarelse i naturen. Men vi förnekar att detta kan frälsa, ty människor undertrycker sanningen genom sin orättfärdighet.
Vi förkastar också, som en skymf mot Kristus och evangeliet, varje form av synkretism och
dialog, som skulle innebära att Kristus talar på ett likvärdigt sätt genom alla religioner och
ideologier. Jesus Kristus, som är den enda gudsmänniskan och som gav sig själv som den enda
lösen för syndare, är den ende medlaren mellan Gud och människan.
Det finns inget annat namn genom vilket vi kan bli frälsta.
Alla människor är förlorade på grund av sin synd, men Gud älskar alla människor och vill inte
att någon enda ska förgås, utan att alla ska omvända sig. Men de som förnekar Kristus
förkastar frälsningens glädje och dömer sig själva till evig skilsmässa från Gud.
Att proklamera Jesus som ”världens frälsare” är inte detsamma som att hävda att alla
människor antingen automatiskt är frälsta eller slutligen blir frälsta, än mindre att förkunna att
alla religioner erbjuder frälsning i Kristus. I stället handlar det om att förkunna Guds kärlek för
alla syndare och inbjuda alla människor att ta emot Jesus som Frälsare och Herre genom en
helhjärtad och personlig avgörelse i omvändelse och tro. Jesus Kristus har blivit upphöjd över
alla andra och vi längtar efter den dag, då varje knä ska böja sig inför honom och varje tunga
bekänna honom vara Herre.
Gal 1:6–9; Rom 1:18–32; 1 Tim 2:5–6; Apg 4:12; Joh 3:16–19;
2 Petr 3:9; 2 Tess 1:7–9; Joh 4:42; Matt 11:28; Ef 1:20–21; Fil 2:9–11.
4. Evangelisationens natur
Att evangelisera är att sprida de goda nyheterna att Jesus Kristus dog för våra synder och
uppstod från de döda enligt Skrifterna, och att han som den regerande Herren nu erbjuder
syndernas förlåtelse och Andens frigörande gåva till alla som omvänder sig och tror.
Vår kristna närvaro i världen är nödvändig för evangelisationen och så är också det slags
dialog, vars syfte är att med känslighet lyssna för att förstå.
Evangelisation är proklamation av den historiske, bibliske Kristus, som Frälsare och Herre,
i syfte att övertyga människor att personligen komma till Kristus och så bli försonade med Gud.
När vi går ut med evangeliets inbjudan får vi inte dölja lärjungaskapets pris.
Jesus kallar fortfarande alla som vill följa honom att förneka sig själva, ta upp sitt kors och
identifiera sig med hans nya gemenskap. Evangelisationens resultat innesluter lydnad för
Kristus, införlivande med hans församling och ansvarig tjänst i världen.
1 Kor 15:3–4; Apg 2:32–39; Joh 20:21; 1 Kor 1:23; 2 Kor 4:5; 2 kor 5:11,
2 Kor 5:20; Luk 14:25–33; Mark 8:34; Apg 2:40, Apg 2:47; Mark 10:43–45.
5. Kristet socialt ansvar
Vi hävdar att Gud är alla människors både skapare och domare. Vi bör därför dela Guds
angelägenhet att rättvisa och försoning ska råda i hela det mänskliga samhället och att
människor ska befrias från varje slag av förtryck. Eftersom människan är skapad till Guds
avbild har hon en inneboende värdighet, oberoende av ras, religion, hudfärg, kultur, klass,
kön eller ålder. Alla människor bör därför respekteras och tjänas, inte exploateras.
Vi bekänner både våra försummelser och att vi ibland har betraktat evangelisation
och socialt ansvar som oförenliga med varandra. Fastän försoning mellan människor inte är
detsamma som försoning med Gud, social handling inte detsamma som evangelisation och
politisk frigörelse inte detsamma som frälsning, så erkänner vi dock att både
evangelisation och socialt och politiskt engagemang tillhör vår kristna plikt.
Båda är nödvändiga uttryck för vår kärlek till nästan och vår lydnad för Jesus Kristus.
Budskapet om frälsning innesluter också ett budskap om dom över varje slag av alienation,
förtryck och diskriminering. Vi bör således inte vara rädda för att fördöma det som är
ont och orättvist, varhelst detta existerar.
När människor tar emot Kristus blir de födda på nytt in i hans rike,
och måste då söka att inte bara i sina egna liv uttrycka dess rättfärdighet utan också
utbreda den mitt i en orättfärdig värld. Den frälsning vi gör anspråk på bör
förvandla oss ifråga om hela vårt personliga och sociala ansvar. Tron utan gärningar är död.
Apg 17:26, Apg 17:31; 1 Mos 18:25; Jes 1:17; Ps 45:7; 1 Mos 1:26–27; Jak 3:9; 3 Mos 19:18;
Luk 6:27, Luk 6:35; Jak 2:14–26; Joh 3:3, Joh 3:5; Matt 5:20; Matt 6:33; 2 Kor 3:18; Jak 2:20.
6. Församlingen och evangelisationen
Vi hävdar att Kristus sänder sitt återlösta folk in i världen på samma sätt som Fadern sände
honom och att detta kallar oss att gå in i världen på ett lika djupt och helutgivande sätt.
Vi behöver bryta oss ut från våra kyrkliga ghetton och tränga in i det icke kristna samhället.
I församlingens försakande och tjänande mission är evangelistionen primär.
Världsvid evangelisation kräver att hela kyrkan förmedlar hela evangeliet till hela världen.
Kyrkan befinner sig i centrum av Guds universella syfte och är hans utvalda redskap för att
sprida evangeliet. Men en församling som förkunnar korset måste också själv vara märkt av
korset. Församlingen blir en stötesten för evangelisationen när den sviker evangeliet eller
saknar en levande tro på Gud, en äkta kärlek till människorna eller en samvetsgrann
hederlighet i allt, även ifråga om personlig framgång eller ekonomi. Församlingen är mer en
Guds folks gemenskap än en institution och bör därför inte identifiera sig med någon särskild
kultur, social och politisk ordning eller mänsklig ideologi.
Joh 17:18; Joh 20:21; Matt 28:19–20; Apg 1:8; Apg 20:27; Ef 1:9–10;
Ef 3:9–11; Gal 6:14, Gal 6:17; 2 Kor 6:3–4; 2 Tim 2:19–21; Fil 1:27.
7. Samarbete i evangelisation
Vi hävdar att Kristi kyrkas synliga enhet i sanningen är Guds vilja.
Evangelisationsuppdraget kallar oss också till enhet, därför att vår enhet stärker vårt
vittnesbörd, medan splittring underminerar vårt evangelium om försoning.
Vi erkänner dock att organisatorisk enhet kan ta många former och främjar inte nödvändigtvis
evangelisationen. Men vi som delar samma bibliska tro bör vara intimt förenade i gemenskap,
arbete och vittnesbörd. Vi bekänner att vårt vittnesbörd ibland har tagit skada av syndfull
individualism och onödigt dubbelarbete. Vi kommer nu överens om att söka en djupare enhet i
sanning och helighet, gudstjänst och mission. Vi vill därför påskynda utvecklingen av ett
regionalt och funktionellt samarbete som befrämjar församlingens mission, strategisk planering,
ömsesidig uppmuntran och ett utbyte av resurser och erfarenhet.
Joh 17:21, Joh 17:23; Ef 4:3–4; Joh 13:35; Fil 1:27; Joh 17:11–23.
8. Församlingar och kyrkor i gemensamt evangelisationsansvar (partnership)
Vi gläds över att en ny missionstid har börjat. De västerländska missionssällskapens dominans
håller snabbt på att upphöra. I de yngre kyrkorna är Gud i färd med att mobilisera nya
resurser för världsevangelisation. Därigenom visar han att ansvaret för evangelisationen tillhör
hela Kristi kropp. Varje församling bör därför fråga Gud och sig själv vad den kan göra för att
evangelisera sitt eget område och sända ut missionärer till andra delar av världen.
Granskningen av vårt missionsansvar och vår roll i missionen bör pågå ständigt.
På detta sätt växer de äldre och de yngre kyrkornas gemensamma ansvarstagande
(partnership) och Kristi församlings universella karaktär framträder klarare.
Vi tackar också Gud för alla missionsorganisationer som arbetar med bibelöversättningar,
teologisk utbildning, massmedia, kristen litteratur, evangelisation, mission,
församlingsförnyelse eller verkar på andra speciella områden.
Även dessa bör engagera sig i en ständig självrannsakan för att utvärdera sin effektivitet som
en del av kyrkans mission.
Rom 1:8; Fil 1:5; Apg 13:1–3; 1 Tess 1:6–8.
9. Evangelisationsuppdragets brådska
Mer än 2,7 miljarder människor, vilket är mer än två tredjedelar av mänskligheten,
återstår att evangelisera. Vi blygs över att så många försummats det är en ständig
anklagelse mot oss och hela kyrkan. Men det finns just nu på många håll en hittills okänd
mottaglighet för budskapet om Herren Jesus Kristus. Vi är övertygade om att tiden är inne för
kristna organisationer att allvarligt bedja för de oevangeliserade skarornas frälsning och
initiera nya satsningar för att fullborda världsevangelisationen. En reducering av utländska
missionärer och penningbidrag i ett evangeliserat land kan ibland vara nödvändig för att hjälpa
nationella församlingar att växa ifråga om självtillit och för att frigöra resurser till förmån för
icke evangeliserade områden. Missionärerna bör ambulera mer rörligt från och till alla sex
kontinenterna i en anda av ödmjuk tjänst. Målet måste vara att med alla tillgängliga medel och
på kortast möjliga tid ge varje människa tillfälle att höra,
förstå och ta emot de goda nyheterna. Men vi kan inte hoppas att nå detta mål utan offer.
Vi är alla chockerade av att miljoner människor lever i fattigdom och känner oss
oroade över de orättvisor som är orsaken till fattigdomen. De av oss som lever i en
överflödssituation accepterar det som vår plikt att utveckla en enkel livsstil med syfte att mer
generöst kunna ge till både social hjälp och evangelisation.
Joh 9:4; Matt 9:35–38; Rom 9:1–3; 1 Kor 9:19–23; Mark 16:15;
Jes 58:6–7; Jak 1:27; jak 2:1–9; Matt 25:31–46; Apg 2:44–45; Apg 4:34–35.
10. Evangelisation och kultur
Utvecklingen av strategier för världens evangelisering kräver att vi tar nya grepp och går in för
djärvare pionjärmetoder. Med Guds hjälp kommer resultatet att bli församlingar,
som är djupt rotade i Kristus och i närkontakt med sin egen kultur.
Men varje kultur måste alltid prövas och bedömas utifrån Skriften.
Eftersom människan är Guds skapelse är en del av hennes kultur rik på skönhet och godhet,
men eftersom hon också är en fallen skapelse är all kultur besmittad av synd, och en del är
även demonisk. Evangeliet förutsätter inte att det finns kulturer som är förmer än andra utan
värderar alla kulturer i enlighet med sitt eget kriterium på sanning och rättfärdighet och hävdar
absoluta moraliska principer i varje kultur. Missionen har alltför ofta tillsammans med
evangeliet exporterat en främmande kultur. Och ibland har församlingarna varit mer
bundna till sin kultur än till Skriften. Evangeliets förkunnare måste ödmjukt söka att överge
allt utom det som tillhör deras äkta personliga identitet för att bli andras tjänare och
församlingarna bör söka att omdana och berika kulturen, allt till Guds förhärligande.
Mark 7:8–9, Mark 7:13; 1 Mos 4:21–22; 1 Kor 9:19–23; Fil 2:5–7; 2 Kor 4:5.
11. Utbildning och ledarskap
Vi bekänner att vi ibland har eftersträvat församlingars numerära tillväxt på bekostnad av
tillväxten på djupet och skilt evangelisation från kristen fostran. Vi erkänner också att somliga
av våra missioner har varit sena att utrusta och uppmuntra nationella ledare till att åta sig det
ansvar som rätteligen är deras. Vi vill stå för principerna om den inhemska församlingens
självständighet och längtar efter att varje församling ska få nationella ledare som uppenbarar
ett sant kristet ledarskap, vilket utmärkes av tjänst och inte av dominans. Vi erkänner att det
råder ett stort behov av en förbättrad teologisk utbildning, särskilt för församlingsledare.
I varje nation och kultur bör det finnas ett effektivt träningsprogram för pastorer och lekmän,
då det gäller teologi, lärjungaskap, evangelisation, kristen fostran och tjänst.
Sådana träningsprogram får inte vara beroende av en stereotyp metodik utan bör utvecklas
genom skapande lokala initiativ enligt ett bibliskt mönster.
Kol 1:27–28; Apg 14:23; Tit 1:5, Tit 1:9; Mark 10:42–45; Ef 4:11–12.
12. Andlig kamp
Vi tror att vi ständigt är engagerade i en andlig kamp mot onda andemakter, som försöker att
omintetgöra den kristna församlingen och hindra dess ansträngningar i
världsvid evangelisation. Vi känner vårt behov av att ikläda oss Guds vapenrustning för att
kunna kämpa i denna strid med sanningens och bönens andliga vapen.
Vi upptäcker fiendens aktivitet inte bara i falska ideologier utanför den kristna församlingen
utan också inom den i falska evangelier som förvränger Skriften och ställer människan på
Guds plats. Vi behöver både vaksamhet och urskillning för att bevara det bibliska evangeliet.
Vi erkänner att vi själva inte är immuna mot världsliga tankar och handlingar och lätt kan bli
ett byte för världslighet. Fastän t ex noggranna studier av både numerisk och andlig
församlingstillväxt är riktiga och värdefulla, så har vi ibland försummat sådana.
Andra gånger har vi i vår iver att försäkra oss om ett gensvar för evangeliet kompromissat
med vårt budskap, utövat inflytande på våra åhörare med tekniska påtryckningar,
blivit otillbörligt upptagna med statistik och även använt sådan på ett ohederligt sätt.
Allt detta är världsligt. Kyrkan ska vara i världen, men världen ska inte vara i kyrkan.
Ef 6:12; 2 Kor 4:3–4; Ef 6:11, Ef 6:13–18; 2 Kor 10:3–5;
1 Joh 2:18–26; 1 Joh 4:1–3; Gal 1:6–9; 2 Kor 2:17; 2 Kor 4:2; Joh 17:15.
13. Frihet och förföljelse
Det är Guds vilja att varje regering ska arbeta för fred, rättvisa och frihet och utveckla
samhällen, i vilka den kristna församlingen kan lyda Gud, tjäna Herren Kristus och predika
evangelium utan hinder. Vi beder därför för nationernas ledare och uppmanar dem att
garantera tanke och samvetsfrihet och frihet för alla att praktisera och förkunna sin religion i
enlighet med Guds vilja och som det uttrycks i den universella deklarationen om de mänskliga
rättigheterna. Vi uttrycker vår djupa oro för alla som har blivit orättvist fängslade och särskilt
för våra trossyskon som får lida på grund av sitt vittnesbörd om Herren Jesus.
Vi lovar att bedja och verka för deras frihet. På samma gång vägrar vi att låta oss
skrämmas av deras öde. Med Guds hjälp vill vi försöka att stå emot orättvisor och förbli
evangeliet trogna, vad det än må kosta oss. Vi glömmer inte att Jesus har förutsagt att
förföljelse är oundviklig.
1 Tim 1:1–4; Apg 4:19; Apg 5:29; Kol 3:24; Hebr 13:1–3;
Luk 4:18; Gal 5:11; Gal 6:12; Matt 5:10–12; Joh 15:18–21.
14. Den helige Andes kraft
Vi tror på den helige Andes kraft. Fadern sände sin Ande för att vittna om sin Son.
Utan den helige Andes vittnesbörd är vårt vittnesbörd utan värde. Överbevisning om synd,
tro på Kristus, ny födelse och kristen tillväxt är alltigenom den helige Andes verk.
Den helige Ande är även missionens Ande, och därför bör evangelisationen framspringa
spontant i en andefylld församling. En församling som inte är en missionerande församling
motsäger sig själv och utsläcker Anden. Världsvid evangelisation blir en realistisk möjlighet
endast när den helige Ande förnyar församlingen i sanning och visdom, tro och helighet,
kärlek och kraft. Vi uppmanar därför alla kristna att bedja att Guds suveräne Ande må
besöka oss i en sådan väckelse att Andens frukter blir synliga i allt Guds folk och att alla
Andens gåvor berikar Kristi kropp. Endast då kommer hela Kristi församling att bli ett
brukbart redskap i Guds händer, så att hela jorden kan höra hans röst.
1 Kor 2:4; Joh 15:26–27; Joh 16:8–11; 1 Kor 12:3; Joh 3:6–8; 2 Kor 3:18; Joh 7:37–39;
1 Tess 5:19; Apg 1:8; Ps 85:4–7; Ps 67:1–3; Gal 5:22–23; 1 Kor 12:4–31; Rom 12:3–8.
15. Kristi återkomst
Vi tror att Jesus Kristus ska återvända personligt och synligt, i makt och härlighet,
för att slutföra sin frälsning och dom. Löftet om Kristi återkomst är ytterligare en sporre för
vår evangelisation, ty vi kommer ihåg hans ord, att evangelium först måste förkunnas för
alla folk. Vi tror att tiden mellan Kristi himmelsfärd och återkomst ska vara fylld av
Guds folks mission som inte får upphöra förrän slutet kommer.
Vi kommer också ihåg Jesu varningar om att människor som säger sig vara Messias ska
uppstå, så ock falska profeter, som förelöpare till den slutlige Antikrist.
Vi förkastar därför idén att människan ska kunna bygga ett drömrike på jorden,
som varande en stolt och självsäker dröm. Vår kristna förtröstan är att Gud själv ska
fullkomna sitt rike. Med en ivrig längtan ser vi fram emot den dagen och en ny himmel
och jord, där rättfärdighet ska bo och Gud ska regera för evigt.
Under tiden överlåter vi oss själva på nytt till tjänst för Kristus och medmänniskor i en
glädjefull lydnad under hans auktoritet över hela vårt liv.
Mark 14:62; Hebr 9:28; Mark 13:10; Apg 1:8–11; Matt 28:20; Mark 13:21–23;
Joh 2:18; Joh 4:1–3; Luk 12:32; Upp 21:1–5; 2 Petr 3:13; Matt 28:18.
Avslutning
Därför, i ljuset av denna vår tro och detta vårt beslut, ingår vi ett högtidligt förbund
med Gud och varandra och lovar att bedja, planera och arbeta tillsammans för hela
världens evangelisering. Vi uppmanar också andra att förena sig med oss.
Må Gud genom sin nåd och för sin äras skull hjälpa oss att
vara trogna detta förbund.Amen, Halleluja!
|
