|
|
Baptistförsamlingen har sedan många år en vänkontakt med Lettland. Hjälpsändningarna med kläder och nästan allt man kan tänka sig har vuxit till en omfattande och känd verksamhet. Folke Lindroth var med från början. Här berättar han hur det startade och om historien fram till nu. ”Nu får ni välja era ord!” Den uppmaningen kom från pastorn efter att han fått ett telefonsamtal. Vi var en liten grupp kristna från Sverige och Lettland samlade innanför låsta dörrar och med fördragna gardiner i ett hem i Riga. Senare fick vi veta att huset var omringat av poliser och att apparatur för avlyssning var monterad på fönstren. När vi senare på natten i sällskap med pastor Lagzdins väntade på en spårvagn, dök en person upp och varnade oss: ”Ni är skuggade!” När vi hade åkt en stund med spårvagnen hördes tjutande sirener. Två polisbilar körde om, prejade spårvagnen och tvingade den att stanna. Pastor Lagzdins försökte hoppa av, men klämdes fast mellan dörrarna. Han kämpade för att komma loss och försvann plötsligt i mörkret utanför. Våra kontakter med Öst började med att vi skickade många vykort som uppmuntran till kristna i fängelser och arbetsläger i Sovjetunionen. Adresserna fick vi, via Slaviska Missionen i Stockholm, från Keston College i London, som arbetade med registrering av förföljelser mot kristna. Många av korten blev säkerligen beslagtagna, men KGB fick dock veta att vad de gjorde med fångarna blev känt i Väst. Det kunde ibland ha betydelse för hur fångarna blev behandlade. År 1982 blev Baptistförsamlingen i Jaunjelgava i Lettland vår vänförsamling. På den tiden var 95 % av Sovjet förbjudet område för utlänningar. Dit hörde Jaunjelgava. År 1983 skrev vi brev till vår vänförsamlings pastor Gunars Lagzdins och stämde träff med honom i Riga. När vi kom dit visade det sig att KGB tagit våra brev och att pastor Lagzdins var på resa i trakten av Svarta havet. Vi hamnade i stället i en underjordisk församling i Riga, där vi fick vänner som vi fortfarande har kontakt med. På den resan var vi öppet skuggade av KGB. Vi såg samme civilklädde man i Tallin, Riga och St. Petersburg. 1984 träffade vi i Riga representanter från församlingen i Jaunjegava. Sedan dess har kontakterna mellan våra församlingar pågått med brevväxling och ömsesidiga besök. Eftersom breven lästes av polisen fick man uttrycka sig kryptiskt. Vi kunde exempelvis få ett brev där det stod: ”Det har varit råttor i kyrkan, de har förstört våra böcker” Då visste vi att polisen varit där och beslagtagit biblar och annan kristen litteratur. Vi försökte smuggla dit vad de behövde, ibland lyckades vi, ibland blev det polisförhör och beslagtagning. När vi med Guds beskydd lyckades smuggla dit en nattvardsservis var vi lyckliga. Jag minns när pastorn i den underjordiska församlingen fick en biblisk ordbok av oss. Han tryckte den mot sitt bröst, smekte den och sa med glädjetårarna rinnande: ”Sådana här finns det bara två av i hela Riga.” Två händelser glömmer jag aldrig. Den ena var när min fru Karin och jag var på den stora Sångfestivalen i Riga 1990. Glasnost hade börjat och vi såg för första gången lettiska flaggor. Sent på kvällen stod en kör på trettio tusen personer med tända levande ljus och sjöng: ”Fader vår som är i himmelen, helgat varde ditt namn.” Hela publiken reste sig spontant. Då sa vår lettiska värdinna: ”Jag har varit så orolig för vårt land, men nu när människorna reser sig i vördnad för Herrens bön tror jag att Gud kommer att skydda oss och upprätta vårt land.” Den andra stora händelsen var när vi fick vara med den dag då församlingen i Jaunjelgava fick tillbaka nycklarna till sin kyrka. Kommunisterna hade i många år använt den som lagerlokal. På 80- och början av 90-talet var varubristen stor i Lettland. Livsmedelsaffärernas hyllor var nästan tomma. Planhushållningen gjorde att det blev långa köer utanför affärerna när någon speciell vara, t.ex. handdukar kom in. Det gällde att handla just den dagen, för det kunde dröja länge innan nästa parti kom. På gator och vägar fanns inte många bilar. De som fanns var Lador och andra ryska märken. Många stod vid vägkanten med motorhuven öppen. Lastbilarna hade ofta vinda, fladdrande hjul. Det fanns inga bensinstationer, men vid vägkanterna fanns på vissa platser lastbilar med bensinfat på, som man fick köpa från. Fattigdomen gjorde många till brottslingar. Det blev ofta en ond cirkel. Familjefadern hamnade i fängelse, fick tbc, kom hem och smittade barnen. Barnen hamnade i bästa fall på ett sanatorium, men kom sen hem och blev smittade på nytt. 1991 började vi köra hjälpsändningar med kläder, livsmedel, leksaker bl.a. till barn-sanatoriet, mm. Vi minns mottagarnas förtjusning över 700 kg . våffelmix från Ekströms, 750 kg korv från Lithells och tonvis med kräm från Bob. Kläderna har också blivit till stor välsignelse. En del barn har inte kunnat gå till skolan av brist på kläder. Senaste hjälptransporten, 180 kubikmeter , gick den 10 februari 2005. Den innehöll, förutom kläder, 50 sjukhussängar, 200 rullatorer, 200 skolbänkar, en spritt ny patientlift värd 25 tusen kronor, mm. Utdelningen sker, under noggrann myndighetskontroll, av tre församlingar och av den sociala stiftelsen i vår vänförsamling i Ogre, ”Hope for you”. Myndigheterna kräver att få uppgift om varje enskild mottagares personnummer och vad denna fått. Lettland har förändrats på de 22 år som gått sedan vårt första besök där. Det har vuxit upp tavernor, bensinstationer, varuhus och restauranger. Affärerna är fyllda med varor. Trafiken i Riga är lik den i Stockholm, bilarna är till 99 % västeuropeiska och många människor i större städer är välklädda. Det här ger dock en falsk bild av tillståndet i landet. Det är bara en liten grupp människor som har blivit rika. De flesta har det sämre än förut på grund av att priserna på varor är ungefär som i Sverige, men lönerna är en fjärdedel av våra. Det finns åttio maffialigor i landet. Många före detta kommunistpampar har blivit ägare av fabriker som förut var statliga. Särskilt de arbetslösa och pensionärerna har det mycket svårt. Alkoholismen är utbredd med bl.a. många gatubarn som följdverkan. Ett nytt stort problem har kommit de allra sista åren. Föräldrar reser utomlands för att få arbete. Barnen lämnas i far- eller morföräldrarnas vård. Dessa orkar ofta inte ha kontroll över barnen. Barnen börjar göra hur de vill, vilket ofta betyder skolkning från skolan, med gängbildning och kriminalitet som följd. Ett annat problem är motsättningen mellan ryssar och letter inom landet. Ryssarna är liksom letterna vänliga trevliga människor. Personligen har jag ungefär lika många nära vänner bland ryssar som bland letter. Men sovjetiska regimen har genom sin politik att skicka letter till Sibirien och flytta ryssar till Lettland skapat problemen. När under 80-talet hyreshus byggdes i Riga skulle 80 % av lägenheterna gå till ryssar. Sådan politik skapar givetvis en bitterhet som även kan gå ut över oskyldiga. De lettiska kristna har visat en styrka och fasthet som vi beundrar. Mitt i förföljelsen har de varit trogna sin Mästare. De har fått en liten del av vårt överflöd, men vi har fått långt mera tillbaka i form av deras visdom, kärlek och trohet. Vi har fått trofasta vänner för livet. Till sist vill vi tacka alla som hjälpt till med sortering, packning och lastning. Vi tackar sponsorer som gett pengar till transportkostnaderna. Vi tackar er som lånat ut bilar och trailers och er som skänkt varor. Tack till er alla som kommit med fina, rena kläder till insamlingen. Sist men inte minst tackar vi Eston Karlsson, som är den drivande kraften bakom transporterna. Utan hans stora administrativa och praktiska insatser hade hjälptransporterna inte kunnat genomföras.
Folke Lindroth. |